Förresten, jag fick träffa min farmor i drömmen inatt. Det var så härligt. Och hennes röst lät dessutom precis som hon gjorde när hon fanns här. Hon var sådär härligt skämtsam som hon alltid var. Dock visste alla i drömmen att hon egentligen inte fanns, men att hon var och hälsa på oss här nere på jorden. Eller uppe på jorden kanske man ska säga eftersom hon ligger där nere. Eller nääh, hennes själ svävar nog omkring där uppe och vakar över oss.
Det är nu man önskar att man trodde på gud och himlen. Men även fast jag inte tror på det så hoppas jag ändå att vi ses igen när min tid här är över. Kommer ju, förhoppningsvis, vara om en väldigt lång tid, men det skapar ju ändå lite hopp om att få se dig igen.