Mycket av det jag kände igår berodde på prestationsångest. Jag fick till och med nästan en panikångestattack igår, var inte långt ifrån. Väldigt obehaglig känsla. Kändes som om man grät, fast utan tårar. Hade svårt att få luft och alla tankar bubblade upp samtidigt. Jag fick NOG helt enkelt.
Jag har väldigt mycket tankar som snurrar runt i huvudet. Många val som måste göras och jag har ingen aning om vad som skulle bli bäst. Och så det här med dieten. Jag har varit jätteduktig med den, eller är fortfarande. Men ändå känner jag mig otillräcklig. Jag har stirrat för mycket på min våg där hemma så jag är nästan beroende av att få veta vad den säger. Får snudd på panik över att inte veta vad den står på och om det går åt rätt håll. Men jag borde inte behöva tänka så för med tanke på vad jag har ätit och hur jag har tränat så borde jag inte vara rädd. Men ändå är det som en bekräftelse på mitt slit. Räcker liksom inte att bara mäta sig, för det är svårt att sätte ett måttmål. Jag menar, hur ska jag veta hur mycket jag vill minska i midjemått? Jag har ju ingen aning om hur smal jag kan bli, men att mäta i vikt är lätt för där vet jag att jag kan nå ner till mitt mål, och vet även på ett ungeför hur lång tid det tar. Men hur lång tid tar det och hur många kilon måste jag tappa för att minska med 10cm i midjan tillexempel?
Varför är det inte superlätt att gå ner i vikt? Varför ska det ta så lång tid? Att bara gå ner 1kg i veckan när man ska tappa minst 10kg gör att målet känns så himla långt borta. Det gör att en otålig själ som mig har svårt att finna motivation. Men just nu har jag ju i och för sig min motivation till både träning och kosten så jag kämpar på så gott det går i nån vecka till så får vi se hur det artar sig.

Tack för mig!